Far, farfar – eller morfar?

Det var ett tag sen jag skrev något på F-bloggen. Annat måste få prioritet ibland….

Men nu under den efterlängtade ferien det äntligen dags att börja så smått igen – och F-företeelser flödar faktiskt fortfarande fram!

Under förra året åkte vi på några intressanta gruppresor, där det i början gavs tillfälle för deltagarna att presentera sig lite kort. Vid första resan, som gick till Peking, valde de par som inledde rundan att berätta hur många barn de hade. Detta kan tyckas som en enkel fråga, men min fru och jag blev lite ställda. Hur skulle vi svara?

Sedan 1982, när vår yngsta dotter föddes, har vi varit en fyrbarnsfamilj – men kan man fortfarande påstå det? Ja, en del av er som läser det här kanske vet att vi nu saknar henne ibland oss. Om inte, kan du få veta mer om vad som hände via följande länk.

Ett annat bryderi uppstod i julas, när vi hade glädjen att få besök av våra tre andra barn med respektive – och tre små pojkar på 3, 2½ och 1½ år!

Det blev lite skillnad i intensitet när de väl kommit i säng på kvällarna. Livsglädje är ju sällan ljudlös…

Men det var inte helt lätt att hålla tungan rätt i mun alla gånger. För två av dem var jag farfar – men den tredje var med all rätt övertygad om att det var morfar han pratade med!

Fast nu har lugnet åter lägrat sig över huset. Faktiskt skönt med lite läsro! Just nu läser jag den märkliga berättelsen om den ”odödliga” kvinnan Henrietta Lacks, och sedan väntar den senaste av John Grisham, som jag fick i julklapp av min fru.

F som i Förvaltarskapstanken

Eleverna blir ibland irriterade på mig. Mina arbetskamrater också. De tycker jag är alldeles för petig när det gäller det där med källsortering. Sen Julle slutade jobba hos oss är det ingen som riktigt förstår mig, ingen som förstår min upprördhet när pantburkar knögglats ihop – ofta går det faktiskt att räta ut dem för att kunna ”pantanamera” – eller kuvert bara slängs bland vanligt returpapper. Att ladda in oanvända baksidor i skrivaren törs jag numer bara göra hemma, sedan en del av mina kollegor inte lyckades fatta vilken av sidorna de skulle läsa! (Lite korkat kan jag tycka!)

Även om det ibland blir mer av ett genomsnitt, så är jag naturligtvis aktiv i kampanjen ”Ett skräp om dagen”. Att bara strunta i skräpet och passera känns inte naturligt för mig, och promenadvägen till och från jobbet brukar jag kunna hålla hyfsat fri från skräp.

Fast ibland funderar jag på om jag inte går lite för långt i min miljöiver, t ex när jag tar av min dyrbara tid för att klippa loss plasttoppen på vissa tetror, vilka av myndigheterna sägs kunna gå odelat till grovpappersfraktionen. Pringles-bukar sågar jag självklart isär med en brödsåg, så metallplattan i botten hamnar för sig, och förr separerade jag alltid mjukplastetiketten från den lilla drickyoughurtburken min fru tar till frukost. Förmodligen är jag den ende i Sverige som lagt märke till att de två huvudkonkurrenterna för den produkten klistrat på etiketten från olika håll!

Men nu har jag fått problem. Mjuk- och hårdplast ska ju numer gå till samma container. Hur gör man då med brödpåsar av både plast och papper? Eftersom mjukplast förr skulle brännas, kunde man stoppa dem dit, men nu bör man nog skilja plasten från papperet!


I den lite större skalan försöker jag köra bil ekosmart – lärt av min dotter som fick undervisning på trafikskolan – och det känns bra att vara pionjär vad gäller system för att minska elförbrukningen i huset. Som komplement till braskamin, luftvärmepump och ”mjukel” med möjlighet till centralstyrd nattsänkning, tillkom i somras ytterligare en installation – en solvärmeanläggning (Intelli-heat vakuumsolfångare med dubbelglas) uppe på taket. Det var en utmaning att få upp den anläggningen, men nu har den börjat sin tjänst som sparbössa, bra både för miljön och ekonomin!

Är jag då ett föredöme när det gäller miljön? Möjligen i vissa små detaljer enligt ovan, men precis som de flesta andra i vårt moderna samhälle är jag fångad i en kultur av tärande på de ändliga naturresurserna - åker bil i onödan ibland, tar flyget till son och sonson i Stavanger och bor, sedan barnen flyttade ut, i ett alldeles för stort hus!

Men till skillnad från en del andra jag mött, har jag i alla fall vett att känna lite dåligt samvete för detta, så jag försöker hela tiden ta olika steg åt rätt håll. Jag trivs inte med att känna mig som en hycklare, när jag som politiker förespråkar ökad hänsyn till miljöaspekter av olika slag, och jag är angelägen om att få lära mig mer om hur allt hänger ihop. Miljöfrågorna är alldeles för viktiga för att bara hanteras av experter!

Gå gärna till min politiska blogg och läs mer om mitt perspektiv på miljöfrågorna!

F som i Fullmäktigeordförande

När mandatperioden nu går mot sitt slut, kan man konstatera att min uppgift som kommunfullmäktiges ordförande (KFO) har sina sidor. Både i min politiska och min mer privata blogg belyste jag nyligen några positiva sidor. För balansens skull kanske dessa bör kompletteras med en nackdel.

Just nu, inför semesterperioden, vet väl de flesta vilka tidsramar de har. För mig har det dock varit osäkerhet som gäller. När blir jag sommarledig från politiken? Vågar jag planera in resor och andra projekt?

Ja, sånt beror på om oppositionen yrkar på (minoritets)återremiss, en rättighet man har, om man anser att ett ärende inte blivit tillräckligt utrett. Då måste ärendet än en gång beredas i kommunstyrelsen, innan det slutligt kan klubbas i fullmäktige. Är det då ett ärende som brådskar, blir det min uppgift att kalla till ett sådant så fort som möjligt – även om det blir mitt i semesterperioden!

Nej, alla politiker behöver inte finnas på plats för att ett sådant extramöte ska kunna genomföras. Det finns ett system med ersättare, och givetvis har jag en vice ordförande, som kan rycka in om jag skulle bli akut sjuk. Men med det parlamentariska läget så jämnt som det är i Gnesta, förväntas jag som ordförande alltid finnas på plats, för i uppdraget ligger också ansvaret att förvalta ”ordförandes utslagsröst” vid lika röstetal! (Två gånger på sex år har detta hänt, båda minnesvärda tillfällen, som kunde vara värda en egen berättelse…)

Bland oss politiker är denna del av ordföranderollen en självklarhet – en naturlig följd just av att man sitter på ett mandat från majoriteten. Av andra, som är mindre insatta, har det ibland felaktigt tolkats som att en mötesordförande har lite större makt än andra, något som alltså är en sanning med modifikation. Min största politiska möjlighet att påverka ett beslut ligger i en tidigare fas, i kommunstyrelsen eller i förberedande gruppmöten dessförinnan. Då är jag inte lika tyst som i fullmäktige, där jag förväntas hålla mig mer neutral.

Men jag ska inte klaga, även om jag som ”livegen” inte kunnat planera sommaren riktigt som alla andra…

F som i Flott fotoäventyr

Jo, jag har tvättat händerna sen jag i fredags uppe i Stockholms stadshus fick den äran att hälsa på statsministerparet, kronprinsessparet och kungaparet. (Foto: Pawel Flato) Med tanke på hur många som dessförinnan hälsat på dem – och hur många dessa i sin tur hälsat på vid minglet i Blå hallen! – kändes det klokast att göra det, även om den akuta risken för svininfluensa väl är över…

Vid denna mottagning, som regeringen ordnat för det folkvalda Sverige, stod inte maten i centrum. Visst bjöds det på goda snittar, men klokt nog hade kommunalrådet Henric Sörblad och jag grundat med Lilla menyn – fast utan leksak – på McDonald’s vid Centralen.

Vid Stadshuset fick vi sedan vänta en stund i regnet, innan den mobila säkerhetskontrollen – samma modell som vid flyget – öppnades. Därefter fick vi komma in och registrera kommunens gåva för presentbordet.

I Blå hallen minglades det friskt, dels partiöverskridande inom länen men också med partikompisar från annat håll. Av lätt förklarliga skäl var det flest (S) och (M) på plats, men vi från Sörmlands län stod granne med Jönköpings län, och därifrån fanns gott om kristdemokrater. Snart dök också Göran Hägglund upp där, så jag passade på att hälsa och tacka för goda insatser i politikerupplagan av radions På minuten.

När väl eftermiddagens honoratiores fanns på plats, gick vi länsvis fram på led, och jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om kungligheterna, när de i över en och en halv timme utan paus handhälsade på alla och förväntades le lika glatt mot alla. Statsministern hade en sportslig chans att höra ”häroldernas” proklamation av vilka det var som kom fram, men för kungligheterna var det knappast möjligt. Några djupsinniga samtal var det heller aldrig tid för med cirka 400 personer i ledet.

Daniel verkade dock ha funnit sin egen nisch för konversation, för han undrade (nyfiket?) varifrån jag kom, och jag planterade ”Gnesta” i hans begreppsvärld, något som väl sen kan förstärkas, när han ute på Haga får plantera den rabarberknöl (Tänk på Södertuna, där de första rabarberna odlades!), som var vår kommuns gåva – helt inom lagens gränser!

Efter min egen handskakningsstund gick jag för att ta en bra bild på ceremonin, just när smålänningarna och Jönköpings kommunalråd Acko Ankarberg Johansson var på gång. Då blev jag vittne till hur hon gjorde en kupp och mot reglerna överlämnade små presenter direkt till kronprinsessparet – två polkagrisstänger, som Daniel genast stoppade på sig, för Victoria verkade inte ha några fickor. Det energitillskottet kunde de säkert ha glädje av i bilen på väg till nästa begivenhet.

När kungligheterna skulle lämna Stadshuset vräkte regnet ner, så de flesta fotografer valde att fokusera på inomhusbilder. Henric och jag trotsade vätan ute på borggården för att gå till stationen, men vägen var spärrad av rep, bakom vilka pressen skulle stå. Nu råkade vi hamna på olika sidor av avspärrningen kring röda mattan, men jag kunde se hur han kom i samspråk med en fotograf som också trotsade regnet.

När Victoria och Daniel kom ut, tog jag en snabb bild, där man kan ana Henric och fotografen bakom kronprinsparet. Min bild blev inte helt lyckad, men det blev den sannerligen för fotografen från Reuters, som igår (19/6) fick den publicerad på DN:s förstasida i storformat!
Fast det kan han faktiskt tacka Henric för. Medan de väntade där i regnet, lärde han fotografen att säga: ”Titta hit, Daniel!” När kungligheterna så kom ut, ropade den tyske fotografen orden han just lärt sig, och även om han inte lyckades nå Daniel med budskapet, hajade Victoria till och fyrade av sitt charmiga leende rakt in i hans kamera. Henric borde egentligen ha provision på det bildhonoraret…

Med trasigt paraply i ett häftigt åskregn kom vi därefter som dränkta katter ner till T-Centralen för vidare färd mot Hägerstensåsen. Min HiAce stod nämligen parkerad utanför min äldsta dotters lägenhet, där jag övernattat. Men av någon märklig anledning ledde jag oss ombord på fel linje, jag som inför Henric stoltserat med att hitta bra i huvudstaden! Mitt misstag upptäckte jag först vid Örnsberg, så det var bara att bita i det sura äpplet och kliva av vid nästa station. Vi uppskattade i alla fall uppehållsvädret, när vi traskade uppför backarna från Axelsberg mot Hägerstensåsen.

Vid Sparbanksvägens början fick jag till min förvåning se att gitarrverkstaden där var öppen, trots att den enligt skylten skulle vara stängd på fredagar, något jag kollat upp tidigare på morgonen. Nu insåg jag att missen att ta fel tåg och därmed passera den ”stängda” butiken var en händelse som såg ut som en tanke. Jag gick därför omedelbart in och fyndade den bättre begagnade elbas som stod där och bara väntade på att få komma till Ådalskyrkan, ett inköp jag lovat fixa för flera år sen…

Välkommen också till min politikerblogg eller SN:s valblogg där också andra partier kommer till tals.

F som i Fotbolls-VM

Jag stod ut med att se första halvtimmen av premiärmatchen, medan min fru, som är extra känslig för (o)ljud, gick från teven ganska direkt. Orsaken var den envetna ljudkuliss som skapades av publikens leksakstrumpeter och nästan dränkte kommentatorerna.

Helt plötsligt kan man känna sig lite glad över att Sverige inte kom med. Nu är ju motivationen att med spänning följa matcherna inte lika hög, så att följa utvecklingen via sportnyheternas målkavalkad känns som ett betydligt bättre - och mer uthärdligt - utnyttjande av tiden.

Nu kan jag kanske hinna med att skriva lite i mina två bloggar, något som inte hunnits med under den hektiska majmånaden med betyg att sätta, trädgården att sköta och politiken dessutom - förutom vissa (fri)kyrkliga ansvarsuppgifter...

F som i Finkultur, Farsan och Frontalangrepp

Sista lördagen i april var minnesvärd. Först ett besök på Konserthuset, där två slagverkare och Erik Erikssons Kammarkör framträdde både var för sig och tillsammans, detta inom ramen för den "gröna" konsertserie vi följer. Några tongivande ackompanjatörer fanns inte, så allt var a cappela. För att hålla tonen hade var och en av dessa proffsiga korister en stämgaffel till hands på notstället. Den använde de flitigt. Med (förmodligen) perfekt gehör kunde de sedan räkna ut vilken ton de skulle klämma till med. Skickligt.
Körklangen var som väntat superb, men en del av de modernaste styckena - Uruppföranden! - upplevde jag lite som kejsarens nya kläder. Undrar vad sångarna tyckte innerst inne...


Så bar det av till Heron City med min 84-åriga mor och hennes gubbe. De ville se Farsan, som stundom var lite mer åt buskishållet. Från den ena kulturyttringen till den andra!

På vägen 57 fick jag strax efter avfarten mot Hölö plötsligt syn på en stor vildsvinsgalt vid vägkanten. Ögonblicket efter smällde det till rejält, men som tur var hade jag relativt låg fart, så krockkuddarna utlöstes aldrig och vi var mest chockade.
Egentligen ska man sitta kvar i bilen om man krockar med björn, varg eller vildsvin - läste jag lite senare på remsan vi använde för att markera viltolycka - men när jag klev ut för att kolla skadorna på höger fram, hade besten dragit sig upp i skogen igen, och jag såg ingen anledning att följa efter för att höra hur det stod till. Det fick någon med hund och gevär ta hand om.
Skadorna var omfattande, men jag testade att köra lite, och det verkade till att börja med okej, men närmare Mölnbo märktes det att lite första hjälpen behövdes, så av några vänner där tiggde vi lite ståltråd och silvertejp för att lägga ett första förband och kunde så sakta ta oss hem till Gnesta.

I perspektiv är vi tacksamma att det inte blev några personskador. Änglavakt känns det som.
Medan vår Colt fastnade på verkstad och blev riktigt uppfräschad, kunde vi ju sätta fart på vår "sommarstuga", som stått avställd över vintern. Ekonomiskt behöver vi därmed inte klaga - snarare tvärtom - för självrisk utgår /inte/ vid viltolycka, och utan att behöva hyra kunde vi därmed kvittera ut en rejäl stilleståndsersättning för över en månad!
Inget ont som inte har något gott med sig!

F som i Fågel och fisk

För en månad sen satte jag upp en ny holk, utborrad ur en tunn björkstam och den snyggaste vi haft. Några talgoxar åkte in och ut för några veckor sen, men tydligen var de inte nöjda, för nu står den åter utan hyresgäster. Känner du någon pippi som behöver bostad, så tipsa gärna om var det finns en holk att hysa in sig i.

Beståndet av fiskar i akvariet har jag bättre koll på. Det är bara att fylla på när behov uppstår, och det gör det med jämna mellanrum. Igår flöt en av våra gamla scalarer vid ytan, så nu är hans kompis lite ensam. Dags för påfyllning, men tyvärr har vi ingen zooaffär i Gnesta.

Den jag hade väntat skulle trilla av pinn var slöjstjärten, som verkar ha fått gaser i simblåsan och likt en uppblåst ballong flyter upp och ner stora delar av dagen. Precis när man är färdig att plocka upp den, samlar den så ihop sig och simmar iväg. Ibland med den stora buken i vädret, ibland som vilken fisk som helst. Hur mår den egentligen?